Dagens Nyheter – 10 mars 1868, sida 2

— Hörpå! Jag vill att hon skall fatta kärlek till er och bevisa densamma genom ömhet. När alla svårigheter, med hvilka ni nu kämpar, blifvit röjda ur vägen, och Damen med svarta handsken trycker er till sitt klappande hjerta, skall ni till er förvåning märka att ri icke längre älskar henne. — Åh! det är väl icke möjligt. — Barn, ni skall få se... — Min fröken, ni har denna fängslande, bedårande vältalighet, som endast kan finnas hos en qvinna, hvilken är oemotståndlig; och säkert är att nästan alla menniskor, om de visste hvilken lycka nu bjudes mig, skulle anse mig enfaldig och narraktig för det jag icke genast kastat mig till era fötter; — men ni vet kanske icke, min fröken, att det, ehuru sällan, gifves långsamt tärande passioner, som icke kunna släckas, utan för hvarje dag, som går, vinna allt större inflytande öfver sina offer. Låt mig anhålla om er vänskap, men... Fulmen lade sin hand på hans mun: — Tyst, sade hon, eller rättare låtom oss tala förnuft. Ni sade mig att hon nu är i Paris. — Ja. — Har ni sett henne? — I går morgse promenerade jag till fots på boulevarden, då just vid hörnet af Duphotgatan en vagn rullade förbi mig med blixtens hastighet. Hon befann sig i denna vagn... Min rörelse var så våldsam att jag under några minuter förblef stående, liksom fastnaglad, följande med blicken den bortilande vagnen. Jag såg den vika af i hörnet af Royale-gatan. Då jag kom att tänka på att förfölja densamma, var den redan försvunnen. — Godt, sade Fulmen, vi skola nog få reda på hvar den sköna okända bor.