Dagens Nyheter – 9 mars 1868, sida 1

Och Fulmen lät höra ett förtjusande, smått gäckande skratt. ooo— Så der, sade hon, går det till att aflocka en bekännelse. oo Det är sannt, mumlade den unge mannen, i det ban lutade sitt hufvud mot bröstet. Jag är slagen, men medgif att ni haft ett mäktigt, ett oemotståndligt vapen att förfoga öfver... — Ah! inföll Fulmen leende, ri förstår väl, mia vän, att jag icke nu vill säga er om det är sannt att jag älskar er eller om detta påstående endast var ett skickligt medel att narra er till att tillstå er kärlek... Seså, kom nu och sätt er bredvid mig, tillade hon, så skola vi språka med hvarandra, såsom gamla vänner. Vi antaga nu att jag icke älskar er och vi veta att ni icke hyser någon ömmare känsla för mig, eftersom ni är kär i Damen med svarta handsken... men ett gemensamt intresse binder oss vid hvarandra. — Ett gemensamt intresse? yttrade Armand öfverraskad. — Ja. Jag skall förklara saken för er. : Och Fulmen fattade Armands hand och fortor: — Ni älskar således Damen med svarta handsken — en besynnerlig qvinna, som i likhet med den vandrande juden irrar verlden omkring utan att någonsin starna? — Hon är för närvarande i Paris! inföll Armand lifligt. — Ah! Genom detta utrop gaf Fulmen luft åt den glädje, hon plötsligen erfor, (Fors)