med svarta handsken tre dagar förut hos honom framkallat. Han skälfde icke längre, han började betrakta, lyssna, låta sig tjusas af hennes röst och hennes leende, och han glömde att han en stund förut, förkrossad af sina minnen, fallit i gråt såsom ett barn. Intendenten kom och anmälde att supån var serverad. Kaptenen bjöd den resande damen sin arm och ledde henne till matsalen. Under en timma försjönk denne man i en ljuf glömska af sina samvetsqval; han var till och med lycklig, han började insöfva sig i förhoppningar. .. Men några ord af. majoren väckte honom plötsligen till besinning och framställde verkligheten för honom i hela dess ohyggliga nakenhet. ooo— Kapten, sade herr Arleff, i det han steg upp från bordet, har ni nu någonting emot att vi gå och se efter, om den jernkista, som är omtalad i generalens bref, verkligen finnes på det angifna stället? Herr Lemblin darrade, och den för en stund försvunna blekheten utbredde sig ånyo öfver hans ansigte; ty den kammare, der kistan skulle påträffas, var just den, hvari Martha hade dött, och i hvilken han sjelf sedan dess icke vågat inträda. Vi lemna nu major Arleff, Damen med svarta handsken och kapten Lemblin, som bereda sig att besöka Martha de Chatenays sängkammare, och återvända till Paris. Länge efter sedan gästerna hos Fulmen, den vackra synderskan vid Champs-Elysåes, aflägsnat sig, förblef Armand Leon sufvande i hennes bostad. Då han omsider vaknade, kastade han förvånande blickar omkring sig.