ske under sorg och samvetsqval, och som der på ett hemlighetsfullt sätt slutat sitt lif, icke kunde afhålla sig från att utbrista: — Stackars Martha! Och de båda främmande, majoren och hon, som kallade sig general de Ruvignys dotter, betraktade hvarandra, likasom hade de fruktat att meddela hvarandra sina tankar. De väntade... Slutligen gaf ljudet af osäkra steg, som nalkades, tillkänna att kaptenen var i antågande. Han visade sig på tröskeln, der han stannade ett ögonblick, såsom hade mod och styrka svikit honom. Omsider segrade verldsmannen öfver menniskan. Kaptenen trädde fram till den unga damen och helsade henne med en fulländad gentlemans artighet. — Min herre, sade majoren, i det han besvarade herr Lemblins helsning, medgif att vi äro punktliga, ehuru vi haft dåligt väglag ända ifrån Paris. — Er punktlighet är militärisk och sådan jag hade väntat mig af er, svarade Hector Lemblin. Men hvad er sköna följeslagarinna angår, måste jag tillstå att jag icke kan annat än prisa hennes uthållighet; ty färden har efter all sannolikhet varit mycket tröttande. Under det kaptenen så talade, vågade han kasta en blick på Damen med svarta handsken, och han erfor genast detta, så att säga, elektriska in .ytande, som han förmärkt vid sitt besök i det lilla hotellet vid Beauvantorget. Denna sällsamma qvinnas stora blåa ögon fästades på honom, och dessa ögon, i hvilka lugn, köld, till och med hån stod att läsa, voro dock i hög grad förföriska. Åter kände sig Hector vara ett offer för denna feber, denna enthusiasm, som Damen