Till en början visste han icke hvar han var. Han befann sig i ett förtjusande sofrum, der han icke kunde minnas sig någonsin förr ha varit. Han låg på en mjuk soffa, insvept i en kaschemirschal. Han var ensam; åtminstone kunde han icke se någon mensklig varelse. Den nedgående solens sista strålar belyste rummet. Han såg på pendylen; den visade half sex. Armand hade sofvit i tolf timmar. — Hvar tusan är jag då? Detta var den första fråga han ställde till sig sjelf. Han sökte samla sina minnen från gårdagen, och dessa vaknade hos honom småningom, det ena efter det andra. — Ah! sade han till sig sjelf, i går var jag på sup6... Jag drack för mycket... Men hvar var jag på sup6? Ah! i en vinterträdgård i sällskap med Maurice, Malvina och Nini Pompadour... hos Fulmen... Man nödgade mig dricka ... jag blef rusig... och sedan har man väl fört mig till något ställe, der jag ännu är. Han reste sig till hälften upp och såg sig ånyo omkring. Det var då han varseblef Fulmen. Den sköna qvinnan satt i en ländstol bakom den soffa, som tjenade honom till säng, och endast på ett par stegs afstånd ifrån honom. Hon betraktade honom med sina stora svarta ögon, i hvilka en egendomlig, förtrollande eld lyste. — Fulmen! utbrast han. — Goddag, sade hon. Har ni sofvit godt... sedan klockan fem i morgse? Och hon tillade i sin vanliga glädtiga, skämtsamma ton: — Vet ni väl att ni öfverskridit anständighetens gräns? O! de männen, de männen!... Att så der förpläga sig till öfvermått... utan att skämmas... — Jag har således förtärt mera vin än ja