Dagens Nyheter – 7 mars 1868, sida 1

Och han tog facklan och nycklarne samt började gå med stapplande steg. För att komma till det rum, der fru Lemblin uppgifvit sin sista suck, måste han följa en lång korridor, som sträckte sig midt igenom hela slottet. Den som nu sett kaptenen vandra, dyster till sinnes och med sin fackla i handen, skulle tvifvelsutan — så blek och förtärd såg han ut — ha tagit honom för vålnaden af någon slottsherre, som dött långt borta i främmande land och som kom åter vid midnatt, för att besöka sina fäders borg. oI den mån Hector nalkades målet, kände han sitt mod aftaga. Hans hår reste sig och kallsvett utbröt på hans panna. När han kom fram till dörren och började leta bland nycklarne, för att finna den han för tillfället skulle begagna, fattades han af en så häftig darrning att han tappade facklan, hvilken nedföll på golfvet och slocknade. En vidskeplig fruktan intog nu kaptenen; han trodde att den dödas ande utsläckt facklan... Han uppgaif ett rop och flydde. Vid ändan af korridoren träffade han Germain, som mottog honom i sina armar och höll honom uppe. — Herr kaptener, yttrade denne mad en viss anstrykning af ironi, gör orätt uti att så der låta sig plågas af obehagliga minnen. — Tyst... tyst! mumlade kaptenen. Och stödd mot betjentens arm, begaf han sig åter till salongen, der han tillintetgjord nedsjönk på en stol. Under några minuter befann sig Hector Lemblin i ett tillstånd af den aldra djupaste förtviflan ... sedan smälte han i tårar. — O, Martha! Martha! utbrast han med sönderslitande stämma. — Herr kaptenen får lof att taga sitt förnuft