Dagens Nyheter – 7 mars 1868, sida 1

gamla tjenare; kaptenen hade för några månader sedan tagit honom i sin tjenst. Under den ifrågavarande natten tyckte sig den öfriga betjeningen höra Germain flere gånger gå in och ut i rummen, derefter bördes plötsligt mot morgonsidan förtviflade rop; Germain visade sig, blek och förskräckt, samt utropade: — Frun är död! Frun håller på att dö! Den uppskrämda betjeningen ville rusa till hennes dödsbädd, men på tröskeln möttes de af mannen, som höll dem tillbaka. — Tillbaka! ropade Hector Lemblin, med kläderna i oordning, och ögonen stirrande och vilda, ... lemna mig ensam med henne... ända till sista timman... sista minutan..-. — Hvad hade under natten tilldragit sig? Hvad tilldrog sig under morgondagen och hela den följande natten vid dödsbädden? Betjeningen på slottet fingo aldrig veta det. Hjelpt af Germain ensam, ville herr Lemblin svepa och bisätta sin döda hustru. Man hade sett Martha inträda i sin sofkammare, för att gå till sängs... Man fick icke återse henne ens såsom död. När likkistan utburits ur det rum, der den unga qvinnan aflidit, släppte Germain ned gardinerna för fönstren i detsamma och läste omsorgsfullt igen dörren samt uttog nyckeln. Denna medförde kaptenen, när han lemnade Ruvigny. Sedan dess hade således ingen mensklig varelse varit inne i detta rum, hvarest utan tvifvel ett förfärligt drama uppförts. Det var i ändamål att begifva sig dit Hector Lemblin hade bedt Germain om nyckelknippan och en fackla. När kammartjenaren gått sin väg, förblef herr Lemblin ännu några minuter orörlig. Han tvekade, han vågade icke fatta ett beslut... Plötsligen utbrast han: — Jag måste!