Dagens Nyheter – 6 mars 1868, sida 1

Då majoren varseblef sin gäst skyndade han emot honom och sade : — Tack, herr kapten; ni ådagalägger en verkligen militärisk punktlighet. Härvid såg majoren på pendylen som visade på nio. Kaptenen inträdde med vacklande steg i budoaren och kunde, liksom om åsynen utaf denna qvinna fullkomligt beröfvat honom återstoden af själsnärvaro, endast framstamma några osammanhängande ord, hvarefter han satte sig uti den ländstol, som majoren sköt fram åt honom. Den unga qvionan fästade på honom en geuomträngande blick och besvarade tyst hans helsning. — Min herre, sade majoren, tycker ni icke att denna dams ansigte mycket pårhinner om generalens? — I Sanning... jag tror nästan... mycket möjligt, stammade Hector Lemblin. Den unga qvinnan var svartklädd; hennes ena hand var bar, under det att en svart handske betäckte den andra. Kaptenen kände sig träffad al denna besynnerliga omständighet. — Kapten, ni visade i dag på morgonen en synnerlig motvilja för att göra oss sällskap till Ruvigny, eller hur? Dessa ord bragte kaptenen alldeles ur fattningen. — Ja... visserligen... jag vet icke, stammade han. — Åh, min herre, sade Damen med svarta handsken i det hon på honom rigtade sina djupblåa ögon, som hesutto en sådan förskräcklig, hemlighetsfull tjusningskraft, ni kan icke afslå vår begäran. — Jag skall åtfölja er... svarade han. Kaptenen sade dessa ord i samma ton som