Dagens Nyheter – 5 mars 1868, sida 2

ralen. Jag har förnummit att han är död och tillika har jag blifvit underrättad om hans hustrus giftermål. Då ni nu bär sorg efter henne, bör det ej förvåna er att jag vänder mig till er. Majoren betraktade under hela tiden kapten Lemblin uppmärksamt; dennes af svett öfverhöljda panna tillkännagaf att han var ett rof för en dödlig ångest. — Min herre, sade han helt torrt, hvad ni sagt mig är verkligen högst besynnerligt. — Mon det är rena sanningen, min herre. — Det är desto mera besynnerligt, fortfor kaptenen, som hvarken herr de Ruvigny, med hvilken jag lefvat på en mycket förtrolig fot, eller fru de Ruvigny, med hvilken jag varit gift och af hvilken jag ärft den förmögenhet jag nu eger, någonsin till mig sagt någonting härom. Majoren rynkade pannan. — Min herre, återtog han, jag torde endast behöfva försäkra er om en sak, och det är att jag i hvilken stund som helst kan för er framlägga bevisen på sanningsenligheten af hvad jag sagt. För det första befinner sig generalens dotter i Paris, vidare har jag, såsom ni sett, i min ego det bref, som han vid sin afresa från Petersburg anförtrodde mig. Ni känner förmolligen hans handstil. — Ja visst, sade kaptenen. Majoren knäppte upp sin rock och framtog det ifrågavarande brefvet, hvilket han en stund förut nedstoppat, och höll det framför kaptenens Ögon. Denne betraktade stilen noga, hvarefter han sade: . — Det är verkligen generalen, som skrifvit det. — Om pi nu vill göra mig den äran och äta middag hos mig, Beauvantorget... Kaptenen gjorde en vägrande åtbörd. — Så träffar ni generalens dotter,