Dagens Nyheter – 5 mars 1868, sida 2

— Ack, min herre, mumlade Hector Lemblin med dof stämma, den sorg jag bär i mitt hjerta, tillåter mig ej att besöka någon... — Må vara, sade majoren; då skall jag föra henne till cr. — Hit! utbrast kaptenen med en åtbörd af förskräckelse. — Hit, upprepade majoren i bestämd ton. — Men, hvad kan jag då göra för generalens dotter? — Ni kan återgifva flickan hennes förmögenhet. — Finnes då denna förmögenhet till? — Ni ser hvad detta bret säger. — Nåväl, min herre, vill ni resa till Ruvigny ? — Jag ämnar mig dit. — Min intendent skall åtfölja er, fortfor Hector Lemblin. — Nej, sade majoren, ni, min herre, skall göra det. — Jag! utbrast kaptenen med en åtbörd af fasa, jag! — Huru, min herre! ni skulle hafva något vigtigare skäl att ej åtfölja mig? — Ja; ty min hustru dog der, svarade kaptenen med osäker röst. Men majoren var en af dessa menniskor, hvilkas blick utöfva en verklig förtrollning. Han fästade sina djupt liggande, gråa ögon på kaptenen, hvarvid denne tycktes darra i hela kroppen. — Ni inser väl, min herre, fortfor major Arleff, att det kan vara möjligt att kassakistan, i stället för sedlar, innehåller värdepapper, vid hvilkas framtagande en viss offentlighet måste iakttagas. Det är alldeles oundgängligt att ni då är närvarande. (Forts.)