Dagens Nyheter – 5 mars 1868, sida 1

I — Jag o— Jag måste bedja er om en stor tj bedja er om en stor tjenst, innan l jag lemnar Ryssland måhända för alltid. Han betraktade mig med sorgsen min. — Tala, sade jag till hozom. Jag anade att han hade någonting att säga mig angående denna besynnerliga qrinna, som vi så oförmodadt träffat i Cirkassien. Jag bedrog mig icke. — Major, yttrade berr de Ruvigny, ni kommer väl ihåg det fruntimmer som sköt på mig ? — Ja. — Nåväl, detta fruntimmer, som syntes ha fattat det djupaste hat till mig, skall måhända en dag infinna sig bos er och fråga, om pi har några underrättelser om mig att meddela. Jag spratt till vid dessa ord. Generalen öppnade en chiffonier och framtog derur ett försegladt bref samt en sedelbundt, innehållande tjugutusen francs. — Om qvinnan är ensam, sade han till mig, skall ni lemna henne dessa penningar och uppbränna brefyet.. — Godt... Och om hon icke är ensam? — Om hon förer med sig ett barn, en liten blond flicka med blåa ögon, skall ni likstedes lemna henne denna summa af tjugutusen francs, men ni skall derjemte taga vård om barnet. — Ah! utbrast jag öfverraskad. — Då skall ni också, min käre major, öppna brefvet, oeh vid minnet af den vänskap ri hyst för mig samt det löfte, jag boppas ni nu skall gifva mig, till alla delar följa de instruktioner, I gom i detsamma innehållas. — Jag svär det, general. lå Han tryckte ånyo min hand och sade: — Farväl! Jag reser i morgon, och en aning säger mig att vi aldrig skola återse hvarandra. Majoren afbröt här sin berättelse och betraktade kapten Hector Lemblin. Kaptenen hade blifvit, om möjligt, ännu ble