Dagens Nyheter – 4 mars 1868, sida 2

han inga besök och spisade ensam middag, hvarefter han stängde in sig i biblioteket. I dag såsom vanligt slog han sig ned i en ländstol framför ett bord, stödjande hufvudet mot händerna. Den förr så hurtige kaptenen var numera blott en skugga af sig sjelf. Det fanns intet annat qvar af den käcke officeren, som Martha älskat så högt, än en sorgsen och grubblande gubbe, hvilkens lefnad tycktes vara blott en långsam dödskamp. Han hade icke suttit många minuter i biblioteket, då en betjent inträdde, bärande ett visitkort på en silfverbricka. — Jag vill icke taga emot någon, sade häftigt Hector Lemblin, då han varseblef visitkortet. Han vände bort hufvudet, för att icke bli förledd till att läsa det på kortet tryckta namnet. — Herr kapten, sade betjenten, den främmande personen är mycket angelägen om att bli insläppt och säger sig vara en gammal vän till herr kaptenen, Hector Lemblin gjorde en åtbörd af vrede. — Germain, sade han, jag har ju gifvit er do mest bestämda instruktioner. Jag är aldrig hemma. — Den ifrågavarande personen har sett herr kaptenen återkomma och påstår sig ha saker af den aldra största vigt att meddela. Kaptenen utsträckte handen med feberaktig häftighet, fattade visitkortet och läste detta namn: Major Arlefr. — Jag känner ieke majoren, utbrast han. Bed honom skrifva till mig. Betjenten ämnade gå ut, men hejdades af sin husbonde, som i hast ändrat tanke och ropade: — För in majoren i salongen. Jag skall tala med honom.