Dagens Nyheter – 4 mars 1868, sida 1

När damen med svarta handsken slutat läsa detta, blef hon tankfuil, och hennes hufvud nedsjönk mot hennes bröst. Under några minuter tycktes hon vara försjunken i djupt begrundande. Derefter såg hon plötsligen upp och yttrade: — Min gamle Hermann, jag tror det är med honom vi böra göra början. -— Det tror också jag. — Är kaptenen i Paris? — Ja, han kom hit i går. Den unga qvinnan steg upp och gick fram till ett af fönstren. Hon öppnade detta. Hon hade en temligen vidsträckt utsigt öfver Paris. Hon lät sin brännheta panna svalkas af nattluften; och om någon sett den blick hon kastade öfver nejden, skulle han ha trott att hon ville på en gång genomskåda alla de mysterier, som gömmas i den stora staden. — Der har jag dem alla, mumlade hon helt sakta. Hennes ögon sköto blixtar, hennes läppar krusades af ett bittert, hatfullt löje; derefter vände hon sig hastigt om och betraktade med synbar smärta och rörelse den på eldstaden befintliga, med ett svart for höljda bysten. IV. Ungefär åtta dagar efter de händelser, vi i det föregående hafva omtalat, färdades en ryttare en vacker vintermorgon längs efter Malaquaiskajen. Han var närmare fyrtiotalet, ehuru de insjunkna ögonen, de fårade kinderna och det gråa håret tycktes tillkännagifva en högre ålder. Hans rock var igenknäppt ända upp under hakan, hederslegionens band satt i ett ar knapp