Dagens Nyheter – 3 mars 1868, sida 2

— Jag vet, sade den tillfrågade med en graflik och högtidlig stämma, som kom de närvarande att skälfva, att denna qvinna som irrar hela verlden ikring, utan att någon vet hvem hon är eller hvart hon begifver sig, i djupet at sitt hjerta bevarar minnet at en död... Dessa ord uttalades med så öfvertygande ton, att ingen af de närvarande kände sig frestad att uppgilva ett gapskratt. En dödstystnad herrskade i salen. Man skulle kunnat säga att damen med svarta bandsken visat sig på tröskeln. I detsamma slog klockan sex. — God natt, mina barn, sade den holländske bankiren, nu går jag till sängs. — Jag också! utropade de andra gästerna. — Jag skall låta föra den stackars Armand till min vagn, sale bankiren. — Nej, alldeles inte, inföll Fulmen. Vid dessa ord tog hon af sig on präktig kaschemirsschal, hvilken hon svepte omkring Armand, som mun lagt på en soffa. — Jag vill, sade hon leende, höra förtsättningen på historien och har bestämt mig för att ej gifta mig med lord G... — Hm! mumlade Nini Pompadour, Damen med svarta handsken har otur. Fulmen förklarar sig för hennes rival. — Kanhända... sade den lättsinniga flickan, i det ett sällsamt leende spelade på hennes rosenläppar; från och med denna dag tillhör Armand mig! Samma natt och nästan vid samma timma då Fulmen i sitt hotell vid Champs-Elystes samlat sina vänner omkring sig, vandrade en man, omsorgsfullt insvept uti en pelskappa, med snabba steg uppför Seine-gatan. Ehuru -de hvita håren och den skrynkliga pannan utvisade att han nått en framskriden ålder, var hans gång likväl en ynglings och ögo?