Dagens Nyheter – 3 mars 1868, sida 1

Dagen derefter var hon försvunnen från Wien. Det var klart att hon undflydde oss. Med möda framstammade Armand dessa ord. Han var nästan alldeles öfverlastad. — Mera! bad han med sväfvande stämma, jag är törstig. — Nej, nej, sade Fulmen, berätta först det tredje möte. — Ni hade ju ett tredje eller hur? frågade Nini Pompadour. — Ja, stammade Armand. Besinningslös sjönk han under bordet. — Fortsättning i morgon, mumlade Maurice Ståphan, som — var följetonist. — Amen! sade Nini Pompadour. — Hvad vår vän Armand pratat är bara nonsens! utropade den holländske bankiren, i det han yrvaken lyftade hufvudet ur Malvinas kri — Så tycker jag också, sade Malvina. — Det var dumt att han skulle bli rusig, tillade Maurice; du har haft alltför brådtom, Fulmen. — Bah! svarade denna, om jag ej gifvit honom så mycket att dricka, skulle han hafva tegat som muren. — Jag skulle likväl önska att jag fått höra stutet på historien. . I detta ögonblick höjde en ibland gästerua, sora hittills suttit tyst, sin röst, sägande: — Jag skall säga er det. — Ni? — Ja, jag. — Ni känner Damen med svarta :handsken? — Jag har träffat henne i Petersburg. — När? — För sex månader sedan. — Då vet ni kanhända hennes namn? — Ingen menniska har reda derpå. Jag vet endast litet mer än vår vän Armand. — Ah! och hvad vet ni?