Dagens Nyheter – 3 mars 1868, sida 1

egde en underbar tjusningskraft. Hon talade om allt, kände till allt, hade sett allt. Hvarifrån kom hon, hvart ämnade hon sig? Vi kunde ej gissa det. Mot midnatt samtyckte hon att gå till hvila och lade sig påklädd på sängen. Albert och jag installerade oss utiyttre rummet, hvars dörr vi barrikaderade, efter att hafva befallt damens betjent att hålla ögat på gumman och henmnes son. Ilade vi förtärt någon narkotisk dryck eller dukade vi under för denna öfverväldigande trötthet som vid långa resor infinner sig? Denna fråga kunde ingendera af oss besvara, men den följande morgonen lågo vi vid värt uppvaknande på golfvet med karbinerna i handen och ansigtet öfvergjutet at den uppgående solens strålar. Damen med svarta handsken hade försvunnit. Den gamla qvinnan och hennes son underrättade oss om, att hon i daggryningen rest sin väg och öfverlemnade till oss ett hopviket papper, hvarpå med blyerts stod skrifvet: — Lack och farväl! En månad derefter befunno vi oss på La Scalateatern i Milano. I den Joge, som befann sig midtemot vår, såg jag till min utomordentliga öfverraskning vår bekanta ifrån Appeninerna inträda, åtföljd af en hvithårig gubbe, som vördnadsfullt tog plats bakom henne. Var dethennes far, hennes man? En ung österrikisk officer, som satt bredvid oss, kikade på henne, sägande till oss: — Se der Damen med svarta handsken. — Känner pi henne? frågade jag ifrigt. — För tusan, svarade han, hela Milano sysselsätter sig sedan fjorton dagar endast med henne. oo — Hon är fransyska eller hur?