Dagens Nyheter – 2 mars 1868, sida 3

Gummans cyniska svar kom Albert och mig att betrakta hvarandra med frågande blickar. — Min vän, sade slutligen min reskamrat, den som ger sig i leken, får leken tåla, vi försvara oss. Låtom oss tillbringa natten här; jag dör af hunger. Jag fick ej tid att svara, ty bullret af en ankommande vagn afbröt mig. Drifven af nyfikenhet, skyndade Albert ut och såg en postdiligens rulla fram mot värdshuset. Den stannade utanför porten. En betjent svingade sig ned ifrån den höga kuskbocken och hans utseende förklarade tillräckligt de skott vi för en timma sedan hört. Han var betäckt af blod samt den omkring hans panna bundna näsduken och de sönderslitna kläderna vittnade om att han haft att utstå en fruktansvärd strid med banditerna. I detsamma hoppade ett fruntimmer ur diligensen. Hon var den enda som återstod af de sex personer, som Vagnen för några timmar sedan hade inneslutit. Fyra af dem hade blifvit dödade, och för sin räddving hade hoa endast att tacka sin egen kaliblodighet, hvilken satt henne i stånd att skjuta två banditer för pannan, samt sin betjents själsnärvaro, hvilken, efter att hafva fattat tyglarne, i sporrstreck dref hästarne framåt. Som ni torde gissa, var fruntimret ingen annan än Damen med svarta handsken, och det var mig nog att betrakta henne för att spritta till af häpnad öfver den naunderbara och olycksbringande skönhet. Denna qvinna, hvilken liksom genom ett underverk undsluppit döden och som dödat två män, var nu så lugn som om hon återvände ifrån en bal. (Forts.)