Dagens Nyheter – 2 mars 1868, sida 2

— Och säkerligen, sade Maurice med graflik stämma, skall denna roman sluta på det mest tragiska sätt. Armand såg sig omkring, hvarefter han utbrast i ett nervöst skratt och tillade: — Om pi nödvändigt vilja ha någon benämning på den qvinna jag älskar, så kalla henne Damen med svarta handsken. — Äh! — Jag sjelf känner henne icke under något annat namn. — Mina herrar, sade Nini Pompadour, Armand är bestämdt drucken... — Det är möjligt, min sköna. — Och derför pratar han i vädret... — Nej, icke det ringaste. — Nå, men huru har ni då kunnat komma på den iden att kalla er älskarinna tör Damen med svarta handsken? — Emedan hon hvar gång jag sett henne alltid har haft en svart handske på den högra handen. — An på den venstra då? — Den har alltid varit bar. — Och hvar har ni sett henne? — Öfverallt. — Öfverallt? — Denna qvinna är således måhända, när allt kommer omkring, blott en andesyn? — Kanske... — Antingen, mumlade Nini Pompadour, drifver herr Armand gäck med oss eller också är han betänkligt rusig. — Antag att jag är rusig och låt mig behålla min kärlek för mig sjelf, svarade den unge mannen med en -.osäker röst, som förrådde den feberaktiga otåligheten hos en menniska, hvilken känner sitt förnuft nära att fara sin kos och i och med detsamma den hemlighet, som hon under en längre tid Jyckats noga bevara.