Dagens Nyheter – 29 februari 1868, sida 3

— Jag v ar redan ämnet till en charmant roman! utbi 3 Maurice. — Romanc är blott en afspegling af det verkliga lifvet anmärkte allvarsamt amoroson, som hade sina r ler temligen väl i minnet. — Armand, : a vän, återtog Maurice, under det den unge mannen, utan att sjelf veta det, tömde sitt glas, hvilket Fulmen oupphörligt fyllde, skulle du ha förälskat dig i en staty? — Man känner statyernas namn. — Mycket ritikgt! — Se så, tala nu om för oss hvem ni älskar, utbrast Nini med ett bortskämdt barns näsvishet. — Det hade bort vara er, svarade Armand med ett älskvärdt Ieende. — Bravo, herr Adonis! utropade Stephan. — Mina damer, tillade Armand med en rörelse af otålighet, ser ni icke att vår vän Maurice drifver gäck med oss? — Nå, än sen! — Jag älskar ingen... — Ger du ditt hedersord derpå, sade Malvina, som hittills tegat. — Jag vill svara er med ett gammalt ordspråk, genmälde Armand. — Låt höra! — Att skjuta bort sitt krat på sparivar, vattna sia häst under vägen, för hvarje ankommande berömma sin hustru och gifva sitt löjte åt hvem som helst, är att hava en hämplings hufvud och en hares hjerta. — Herr Armand har rätt, sade Fulmen, man bör cj gilva sitt ord i tid och otid. Dessutom äro vi ingen inqvisitionsdomstol, och han har rättighet att bevara sitt hjertas hemlighet. (1 Ofts.)