Dagens Nyheter – 29 februari 1868, sida 2

— Jag visste att jag kände dig rätt, yttrade tidningsskrifvaren i förnöjd ton. — Men, mumlade Fulmen, hvem är denne man? — En af mina vänner. — Hvar är han? — Hos dig. — Hos mig? utropade Fulmen förvånad. — Ja, svarade Maurice med en nick på hufvudet. — I afton? — Alldeles. — Besynnerligt! mumlade Fulmen; jag har omkring mitt bord endast sett glada ansigten. — Misstag; bland de glada finnes ett som är blekt och dystert. Men man måste hafva ögonen med sig och tillika vara menniskokännare för att kunna observera detta... och alla våra vänner, likasom ni sjelf, ha i afton varit för mycket lifvade för att gifva akt på hvarandra. — Du måste visa mig på honom. — Ja; men genom ett omärkligt tecken. — Hvarför då ? — Derföre att det är obehöfligt att inviga de andra vildhjernorna derute i vår hemlighet. Uppmärksamt betraktande Fulmen, fortfor styrkan: — Vet du hvilken passion är den förherrskande hos en artist, en drömmare, en poet, som du säger, med ett ord, en sådan person som jag? — Nej, svarade Fulmen. — Det är nyfikenheten. Jag har svurit att utforska den unge mannens hemlighet, och det är derföre jag lemnar honom i ditt våld. Det är följaktligen en allvarsam affär, en liga, ett slags öfverenskommelse om hemlig samverkan, jag föreslår dig. — Jag går in på saken.