Dagens Nyheter – 29 februari 1868, sida 2

nes hår var svart och rikt, läpparne påminde om junikörsbären och hennes tänder bländade genom sin hvithet. När passionen bemäktigade sig henne, gnistrade det mörka ögat, näsborrarne vidgade sig och barmen gick ivågor. Så var förhållandet nu... — Du tycks ha förstått mig mumlade slutligen Maurice. — Ja, ja, svarade hon, jag har önskat träffa en man, som betraktar mig med likgiltighet och förakt, och som stötte mig tillbaka i samma stund jag brann för honom... Men du bedrager dig, Maurice, vi äro poetiska naturer både du och jag och glömma att männen alltid äro artiga, fåfänga och krypande. En sådan man, som du talar om, finnes icke till. — Det är du som bedrager dig; ty jag känner en så beskaffad man... — Du? — Ja, jag, svarade Stephan kallt. — Och denne man är ung? — Ung, vacker, intelligent... rik. — Ah, hvad bryr jag mig derom... Älskar han? — I djupet af hans hjerta bor en utaf dessa otyglade, hemlighetsfulla passioner, hvilka föremål ingen känner; och denna passion tärer på hans lifstråd. Hvilken qvinna, demon eller engel har fått makt öfver hans hjerta? — Det vet ingen... Men sedan tio månader är hans lif en gåta, och det är denna gåta jag önskade att ni skulle lösa. — Min vän, sade Fulmen, om du kan presentera mig för denne man, svär jag att göra honom förälskad i mig, skulle jag också med min blick sätta eld på hela verlden. — Bah! svarade Maurice, hur vill du väl att lady G... skall kunna förföra honom? — Jag vill ej blifva lady G...