Dagens Nyheter – 29 februari 1868, sida 2

— Så kom då... Och Stephan reste sig. Fulmen lemnade bordet. — Mina damer och herrar, sade hon, jag är tillbaka inom två minuter. Med dessa ord drog hon Maurice med sig in i budoaren, der han tog plats vid hennes sida. — Jag känner dig, Fulmen, började han; du skulle gerna såsom qvinna vilja framställa den manliga typ, som är känd under namn af don Quichotte. — Sannt, inföll Fulmen. — Hvarje hinder retar och sporrar dig. Genom ditt giftermål hoppas du komma i en oberoende ställning och råka ut för någon romanesk kärlek, hvarigenom dina nerver skulle kittlas, din ivubillning näras och ditt högmod smickras ... — Du talar som en bok, min gosse, sade Fulmen, skada blott... — Ah, nu kommer knuten! — Skada blott att den der kärleken ej kan väckas... — Tror du det? — Under tio år bar jag ej sammanträffat med någon karl som ej fallit till mina fötter, och dock... Fulmen tystnade och syntes tveka. — Och dock, fortfor Stephan, fullföljande hennes tankegång, skulle du vilja komma tillsammans med en utaf desse män, som med nedslagna ögon och tankfull panna vandra sin väg framåt, försjunkva uti tillbedjandet af ett väsende som för dem är allt, blinda och döfva för hela den öfriga verlden och således äfven för dig obekymrade om himmel och jord sammanstörtade... — Saunt, mumlade Fulmen tankfull. En lång tystnad uppstod. Fulmen var en hänförande skön qvinna. Ien