— Mina kära vänner, hade Fulmen sagt, då kon satte sig till bords, jag har samlat er här för att inhemta era tankar i en ganska vigtig fråga. . — Ah! ah! hade man utropat. — Amnar da gifta dig? hade Malvina, en ung brunett med gnistrande ögon frågat. — Alldeles. — Nå, vidare? — Mina barn, ni veta kanske icke att jag blifvit rysligt gammal? — Hur gammal är du då? frågade Maurice Stephan, medarbetare i en tidning, som räknades till den s. k. lilla pressen. — Frågan är ohöflig, min vän, svarade Fulmen, men eftersom det gäller affärer, vill jag vara uppriktig. En qvinna har tre åldrar: den verkliga, den hon uppgifver och den som hon genom sitt utseende söker gifva sig. — Bravo! — Då det är fråga om åldrar, brukar jag säga att jag är tjugutre år; emellertid bemödar jag mig att se ut som vore jag blott tjugu, men i sjelfva verket är jag — tjugusju. — Betänkligt! mumlade bankiren. — Menu om du gifter dig, hvem blir den lycklige? — Lord G... naturligtvis! — Lord G... inföll den holländske bankiren allvarsamt, har ofantliga inkomster. Du gör ett förnuftigt val och jag gillar detsamma. — Jag också, sade älskaren ifrån Vaudeville, bitande sig i läppen. Men con sak förvånar mig likväl. — Hvad då? — Icke att du gifter dig med lord G..-., utan att han vill taga dig till hustru. — Den saken är likväl högst enkel och naturlig. Du tycker det?