begrafning, återkommo öfverste Leon och hans son Armand från en längre utländsk resa. Öfversten sammankallade då de hemliga förbundsbröderna och frågade, om icke hvar och en af dem nu vunnit hvad han med sitt inträde i förbundet åsyftat eller huruvida någon hade något vidare att fordra. Då alla förklarat sig nöjda, yttrade öfversten: — Nå väl, mina herrar, jag får nu gifva tillkänna att jag skrifvit Hemliga Förbundets historia i två exemplar och vidfogat dem bestyrkande handlingar. Å ett fartyg, som redan om en timma afgår till Amerika, har jag beställt en hyttplats, och jag reser, såvida ni icke gå in på det vilkor jag straxt skall framställa. Afslå ni mitt yrkande, så kommer ena exemplaret af nämnda historia att två timmar härefter af en mar, som i många år varit min trogne tjenare, öfverlemnas till en af stadens allmänna åklagare. Förbundsbröderna stodo slagna af häpnad. Chevalier VAsti utbrast i förebrående ton: — Öifverste, hvad säger ni? — Jag har föreställt mig, att de komprometterande papper, om hvilka jag talat, äro värda en million. Om hvar och en af er — ni äro numera blott fem, sedan de Lacy dog — ger mig en invisning på tvåhundratusen francs, skola dessa farliga papper redan i dag i er närvaro uppbrännas. Hvad ville de fem brottslingarne göra? In stund sednare egde den unge Armand femtiotusen francs i årlig ränta. Förbundet uppklörde nu att verka, men det existerade fortfarande så till vida, att hvar och en af dess medlemmar genom ed voro buudna för hela sin lifstid. Det var alias mening att hädanefter i ostördt lugn njuta frukterna af sina brott, hvilka de numera ansågo omöjliga att upptäcka och brin