Då icke en Maria Stuart från Norge eller c Bjelbo-jarl från Sverge gifva gästroler, måste hon ju hålla till godo med pjeser, hvilka äro sammanklistrade af blad, utrifna ur franska lånbiblioteksromaner. — Och Thalia ? Hvilka mästerverk visa oss hennes storhet? En Skavank — En utväg? — och Sent är icke försent — 1! — Och Euterpe? Kan hon under loppet af de sednaste 10 åren uppvisa en enda kungl. dansk opera eller vådevill, som har öfverlefvat den säsong, under hvilken den kom till verlden ? — Nu kommer Musernas ask-unge, den stackars Terpsikore, som man vill göra till slafvinna hos de öfvermodiga systrarna! — Attendez! Och så låter han henne på sitt sätt frammana alla Nordens gudar i en rad af bilder, som stå ensamne i sitt slag, ett konstverk, som genom sin djerfhet och storhet i stilen bildar en förvånande motsats till det fnask, hvarmed de audra dramatiska konstgrenarna för ögonblicket så godt som uteslutande sysselsätta sig. Nordens gudar i en balett! — Ilvilken ogudaktighet, hvilken förmätenhet! —utropa alla våra estetiska rimoch prosa-thussar, hvilkas frusna småsjälar äro nära att smälta af harm, hvar gång de se det gudomliga afspegladt på ett nytt sätt. Har man hört något så fräckt, som att en balettmästare vill våga att framställa de gudomliga nordiska mytherna i en danskomposition. Hur skall han få rum för den fruktansvärda Fenrisulfven, hvars käkar nå från himmelen till jorden, och för den fasaväckande Midgårdsormen, hvars längd då minst måste vara 5,400 danska mil, eftersom den kan omslingra hela jorden? Hur skall den enögde Odin, invaliden Tyr, Frey med guldtänderna och Vidar med de tjockbottnade stöflorna taga sig uti en menuett? Eller skulle han verkligen våga att dansa en halling ? — Det var onekligen orsak till bekymmer! — Man berättar till och med såsom alldeles säkert, att det före balettens upp förande i ctt sällskap zestetici på fullt allvar hade varit tal om nödvändigheten af att för konstens räddning mottaga den med hvisselpipor! Thrymskviden gick emellertid sin stolta gång öfver skådebanan, och alla bekymmer visade sig ha varit öfverflödiga. Bournonville har åter låtit se att han är vår störste sceniske diktare; han har åter fört sin konst in på ett nytt område; han har åter gjort det otroliga, om han än icke förmått att göra det omöjliga. Thrymskviden (hvarför icke hellre det tydligare kvad i stället för kvide, som af de flesta missförstås) är ingen dans-balett. Under det att baletten i utlandet så godt som uteslutande inskränker sig till att begagna en ömklig, platt handling till att sammanknyta karakterslösa virtuosdanser och meningslösa grupperingar med sceniska taskspelarkonster, har kompositören här endast begagnat dansen såsom ett underordnadt fyllnadsmedel. Här är allt handling: Thrymskviden är en framställning af den nordiska guda-sagans mest pittoreska scener, utförda i lefvande bilder. Thors försök att fånga Midgårdsormen — Alfernas lif i Folkvang — H.girs gille — Thors brudfärd — Tryms och de andra Jättarnes fall — Lokes strafi — Ragnaroks-striden — och fridsällheten i Gwnle äro de effektrika ämnen, som med hjelp af en obetydlig, men just genom sin obetydlighet utmärkt fyllnadsdikt äro sammanförda till ett helt och framställda i en jemt fortlöpande följd af storartade, snillrikt komponerade taflor, hvilka kunde fylla ett helt mytologiskt galleri. Vår nationalteater har knappast någonsin framställt ett så praktfullt, storartadt och fantasirikt skådespel, som det, hvilket här framställes i Agirs-gillet. Om någon af brist på auktoritets-utlåtande ännu skulle betvifla balettens rättighet till dylika framställningar, låt honom då jemnföra, hvad han här ser, med de målade taflor, i hvilka vi hafva sett samma ämne behandladt. Och om en eller annan sträng kritiker skulle göra den upptäckten, att hr N. N. och hr X. X. äro för spädlemmade att framställa den ena eller andra af asarna, eller att fröken Den och Den saknar det ideala utseende, som man nödvändigt måste förutsätta hos den af henne framställda disan, så låt honom endast erinra sig, hur litet gudomliga Valhalls gudar och gudinnor hafva tagit sig ut, då de blifvit afmålade — till och med af namnkunniga artister. Jättarnes dråp och Thurseborgens sammanstörtning äro den sceniska effektens höjdpunkt. Sedan man sett de väldiga hvalfven sprängas och sjunka i jorden och Thor försvinna i månskenet öfver vattenfallet, kunna icke en gång Ragnaroks-bilderna frambringa något starkare intryck, och den från Profeten verldsberömda soluppgången, som här är begagnad såsom ett sista effektmedel, blir nästan ett matt slut ofvanpå den tredje akten.