talade Gontran med matt stämma sin lefnads historia för Jeanne, och när ban slutat, tillade an: — Jeaune, jag kan ej lefva en fjerdedels timma till. Säg mig, innan jag dör, om du vill, om du kan förlåta mig? Skola vi väl söka beskrifva den olyckliga brudens sinnesförfattning? En hvar må tänka sig den; språket eger icke ord, som förmå uttrycka en så bitter sorg, en så djup förtviflan. Hon låg på knä invid den sofia, der hennes OL make hvilade, och hon syntes tillintetord. 2 Plötsligen reste hon sig upp och yttrade: — Gontran, jag älskar dig och jag förlåter dig... Men ve öfver de män, som bragt dig i olycka! Dem väntar en grym hämnd. Sedan Gontran lemnat henne det förut omtalade skrinet, sjönk hon åter i hans armar. De bådo, de suckade; snart om famnade Jeanne ett lik... Vicomte de Rennevilles kusin, som var anställd vid holländska flottan, egde en stor förmögenhet, och det var denne vicomten ville komma åt. Då han icke såg till chevalier VAsti och fick höra att markis de Lacy blifvit dödad, anade han att de båda herrarne råkat i tvist med bvarandra, och han var högst missbelåten öfver att han gått miste om förbundets medverkan, då han behöfde densamma. Emellertid kom honom slumpen i stället till hjelp. Hans kusin afled kort derefter, och han blef arfvinge till hans rikedom. Hvad chevalier MAsti angår, dog han icke al de sår han erhållit i duellen. Länge sväfvade hans lif i fara, men till slut repade han Sig . . . Tro månader efter markis Gontran de Lacys