Ealetten Ehrymskviden. Bedömd af Erik Bögh. Vara celler icke — det är frågan, sade vår balett, då katigt praktiskt folk började tala om densammas lämplighet till ett slagtoffer — och så danade sig Thrymskviden för Bournonvilles skaldeblick. Han såg i andanom Loke, den lede frestaren, förleda de råa naturkrafterna från Kråkvinkeln och Thrymhem till att fordra utlemnandet af hans gudinna; han såg sin hela alf-kår reducerad till 4 eller 8 par figurant-ben, hvilka vid behof kunde grupperas omkring de geromresande Pepitas, han sågismåsnålhetens Fenrisulf, hupgrig som en varg, gapa öfver skaldekonstens fader och ikgiltighetens hala Midgårdsorm förqväfva konstvärskraften — han såg idealernas Ragnarok, sudarnes skymning — stämde upp sin Bjarkamal ch se: Jättarnas dystra borgstugulif, Folkvangs jusa vårhem, Agirs gillesal, Vigrids stridsfält och Gimles bländande strålglans visade sig för ien undrande publiken! Thrymskviden är ett praktiskt inpass i fråsan: Balett eller icke balett? Det är — som en ,erömd skald skulle säga (om baletten passade n i hans kram) — ett Mjolner-slag på det danska dumhufvudet. Bournonville har med utmärkt örmåga, både såsom estetiker och ekonom, försvarat sin konst, men hvad hjelper det att spjerna not udden eller att kastainnehållet afsittbläckhorn journalistikens allt bortsköljande vattenmassa? — Vu säger han till Skådespelet och Operan: Välan! åt oss visa, hvad vi förmå, hvar och en i sitt ack, och låt sedan publiken afgöra, om det är aletten, som drager det kortaste strået ! — Ilvad ar den stolta Melpomene att berömma sig af?