Dagens Nyheter – 28 februari 1868, sida 2

Glädjen stod högt i tak, då salongsdörren öppnades, och en person inträdde, vid hvilkens åsyn herr de Lacy tog ett steg tillbaka och bleknade. Den nykomne och objudne gästen var ingen annan än chevalier VAsti. Itt infernaliskt löje krusade hans läppar då han helsade på Gontran och bad honom om ett samtal mellan fyra ögon. Markisen förde honom till ett enskildt rum. — Hvad vill ni? frågade han, så snart han tillstängt dörren. — Markis, jag kommer till er å öfverste Leons vägnar. Klockan är nu en qvart öfver tolf. Vet ni väl att vi ha femtio mil härifrån till Havre? Gontran spratt till. — An sedan? utbrast han. — Två vanliga hästar behöfva, äfven om de hela vägen hållas i starkt traf, tolf timmar för att tillryggalägga denna väglängd, och dock måste ni vara i Havre tio timmar härefter... — Jag?... Ar ni från era sinnen? — En resvagn står förspänd utanför hotellets trädgårdsport. Ni får lof att fara i baldrägt; tag blott på er en ytterrock och förse er med pistoler samt res... — Res, säger ni. Ni skämtar visst. Jag firar ju i dag mitt bröllop... — Ni får icke stanna förrän ni kommit till Havre; der låter ni föra er ombord på ett fartyg vid namn Feu-Grågeois, hvars befälhafvare lofvat afvakta er ankomst, såvida ni icke dröjer längre än till kl. 11 i morgon förmiddag. Ni far till Amsterdam, sammanträffar der med en kusin till vår vän de Renneville, den ende bland oss som ännu icke fått sin belöning, och utmanar denne kusin på duell... Mannen skall afresa till Indien den 11:te dennes, — ty han är sjöofficer — och vi ha i dag den 5:te. Genom