Dagens Nyheter – 28 februari 1868, sida 2

strid egde rum, under det att valsens toner ljödo från festvåningen. Plötsligen utstötte chevaliern ett rop, han störtade till marken och syntes uppgifva sin sista suck. — En! mumlade Gontran. Men då han sjelf skulle gå, märkte han att han vacklade; han hade fått tre styngi bröstet. — Jag kan icke lefva många timmar, sade h an. Och han lutade sig mot ett träd och försjönk i tankar. — Jag skall dö, yttrade han slutligen med halfhög röst, men icke ohämnad. Dessa män, som fört mig in på brottets bana, skola ej blifva ostraffade. Jag vill yppa allt för min maka; hon skall läsa den dagbok, jag skrifvit och som innehåller detta ohyggliga förbunds historia; och likasom jag dör vid tröskeln till brudkammaren, skola mina förledare uppgifva andan på schavotten ... Gontran gick med stapplande steg ut på gatan, erhöll en åkaredroska och lät skjutsa sig till sin ungkarlsvåning. Sedan han der tagit ett skrin, som inneböll alla hans anteckningar angående Hemliga Förbundet och de bref han emottagit från medlemmarne af detsamma, for han till sin svärfars hotell. Det var slut med festen; gästerna hade åtskiljts, bestörta och förvånade öfver brudgummens plötsliga försvinnande. Jeanne satt ännu klädd i bruddrägt och väntade honom... Då några tjenare kommo in — bärande honom — han hade nemligen under åkningen till följd af blodförlust blifvit så svag, att han icke förmådde gå uppför trapporna — sprang hon honom till mötes och slingrade sina armar om hans blodiga kropp .. — Gud vare tack och lof att du ändå lefver! utropade hon. . När de båda makarno blifvit ensamme, om