Dagens Nyheter – 28 februari 1868, sida 1

Mycket, som nu var gjordt, skulle då ha varit ogjordt. Jeanne de Froidefond var skön såsom en skapelse af Phidias, hon hade en konstnärinnas intelligens och en engels oskuldsfulla hjerta, med ett ord, hon var en qvinna, som skulle skapa ett paradis åt den man, med hvilken hon komme att blifva förenad. Gontran förbannade den dag, då han först såg Leona. Han måste ju nu atstå ifrån en lycka, som eljest skulle ha stått honom till buds; ty han tänkte: — Det går icko an att förena dygden med lasten... . Han märkte emellertid att hans kusin börjat fatta kärlek till honom, och han beslöt, ehuru med svidande hjerta — ty äfven han älskade henne — att med det första resa från Bretagne och icke återkomma dit, förrän ban kunde vara viss om att den eld, han ofrivilligt tändt hos Jeanne, slocknat och hon blifvit gift med en man, som var henne värdig. Men det fanns en annan person, som märkt den unga flickans tycke för Gontran, nemligen den gamle baron de Froidefond, och herr de Lacy hade icke hunnit sätta sin föresats att resa i verket, förrän onkeln en dag kom och bad honom om ett enskildt samtal. — Har du genom löfte bundit dig vid någon flicka ? frågade baronen. — Nej, svarade Gontran, häpen öfver denna fråga, som så oförmodadt ställdes till honom. — Nåväl, då skall du bli min måg. Jag har väl sett att du är kär i Jeanne, och jag har äfren kommit underfund med att hon älskar dig. Iade du icke längre varit fri, skulle jag ha uppmanat dig att genast fara härifrån, men eftersom ingenting hindrar dig att följa ditt bjertas böjelse, så... kom i min famn!