Dagens Nyheter – 28 februari 1868, sida 1

oo— Vill du, min högt älskade, att vi skola begrafva vår lycka i någon aflägsen, undangömd vrå af verlden? ooo— Hvarför det? frågade han otåligt. — Emedan jag vill alltid tillhöra dig, alltid vara din dyra älskarinna... och i Paris... — Ah! utbrast Armand, fruktar du kanske att flera gånger bli komprometterad, såsom då jag öfverraskade dig och grefven? — Barn, så du talar!... Hon slog ned ögonen och hviskade: — Jag önskar resa långt bort; ty jag vill icke att du skall behöfva rodna för min skull? — Hvad menar du? — Jo... i den stund, som nu är, vet hela Paris att jag gjort mig skyldig till många fel ... fel som icke gerna förlåtas. Och hon berättade för honom alla sina kärleksälventyr, uppräknade åtskilliga älskare, som kortare tider åtnjutit hennes gunst och sedan, då hon öfvergifvit dem, för hennes skull låtit döda sig. Af det hela framgick att hon icke kunde vara annat än i högsta grad lättsinnig och hjertlös. Armand åhörde henne under tystnad; men uttrycket i hans ansigte förändrades under berättelsens fortgång, och när hon omsider tystnade, stodo ovilja och förakt att läsa i hans drag... — Du förstår nu, tillade efter en stund baronessan, hvarför jag vill fara långt bort från Paris till något ställe, der vi kunna hängifva oss åt vår kärlek, utan att vara bemärkta af veriden ... -— Ditt förslag, svarade Armand, är icke af den beskaffenhet att jag nu vill yttra mig deröfver. Gå hem och lemna mig i ro; jag skall öfverväga saken, och i morgon skall du få mitt svar. !