som var föremål för denna ömma låga, ville beqväma sig till att någon tid vårda samt låtsa älska honom. En blixt af glädje framsköt ur herr Leons öga. Han hade redan uppgjort sin plan. Han skyndade tillbaka till fru de Saint-Luce, hvilken emellertid återvunnit sansen. Då hon varseblef honom i dörren, ropade hon: — Nåd! nåd! — Nåväl, min fru, jag har förnummit att min son, hvilken jag trodde vara mördad af er sednaste älskare, grefve Stewan, ännu lefver, och att han kan räddas — genom er. Härefter redogjorde han för det yttrande, läkarne afgifvit, och tillade sedan: — Om ni genom att ständigt vaka vid min sons sjukbädd och genom att med alla slags karesser visa honom er kärlek, lyckas återskänka honom lifvet, skall ni af mig återfå ert barn. Redan samma natt, så snart gästerna lemnat Kerlor, for slottets egarinna derifrån, och hon stannade icke förrän hon befann sig i Paris uti den lilla ungkarlsvåning, som beboddes af Armand. Den unge mannens öfverraskning och förtjusning, då han såg henne inträla, låter ej beshrifva sig. Baronessan tillbragte flera veckor vid hang hufvudgärd. Hon vårdade honom, icke med en mocers, utan med en älskarinnas ömhet... Armand kände sig så lycklig, hans krafter återkommo, slutligen kunde han gå och promenera i trädgården, stödd mot hennes arm. Men då den unge mannens svaghet till stor del försvunnit, då han kunde lugnt samla sina minnen och reflektera öfver hvad som händt, förändrades i viss mån hans känslor för den sköna baronessan... (For:s.)