till hvila, gått sin väg. En legd fiskare hade sedan rott dem till ett ställe, der det var öfverstens mening att gossen tills vidare skulle gömmas. Emellertid sammanträffade naturligtvis herr Leon med den nyss från Paris anlände grefve Stewan, hvilken han hade att tacka för sin befattning på slottet. De samtalade med hvarandra en stund i parken och grefven kom då händelsevis att berätta, det han dagen före sin afresa från hufvudstaden haft en duell med en ung man vid namn Armand L..., hvilken, efter hvad han trodde, blifvit dödligt sårad. Åtminstone hade han hemburits i ett sådant tillstånd att den tillkallade läkaren förklarat hans räddning omöjlig. Denna underrättelse träffade herr Leon såsom ett åskslag. Skummande af raseri och utom sig af förtviflan utmanade han genast sin sons mördare till en strid på lif och död. Gontran de Lacy, som varit utsedd till att duellera med grefven, fick nu i stället tjenstgöra såsom sekundant. Duellen egde rum på cn klippa invid hafsstranden, och under det att gästerna på slottet Kerlor åto, drucko och dansade, dödades den person, för hvilkens skull festen var tillställd, och hans lik kastades i hafvet af segraren. När öfverste Leon begaf sig från det rum, der fru de Saint-Luce låg afsvimmad, mötte han, till sin stora öfverraskning, den gamle Job, Armands trogne tjenare, i förstugan. Han förde denne med sig ut på landsvägen, för att få höra hvad han hade att meddela. Jobs ärende var att tillkännagifva, det läkarne förklarat att Armand, hvilkens tillstånd för närvarande var ytterst betänkligt, möjligen skulle kunna komma sig, om den kärlek, som brann inom honom och hvars tillvaro de upptäckt, blefve besvarad eller om åtminstone den dam,