— Och hans lik kastade jag fråv klippan der borta ned i hafvet. Fru de Saint-Luce hade icke styrka till att säga ett enda ord. Hon satt tillintetgjord i en ländstol och hennes blick vittnade om en nästan fullkomlig själsfrånvaro. — Ert barn har jag stulit, fortfor intendenten, och låtit föra långt bort härifrån. Undrar ni på, hvarför jag gjort allt detta, så skall jag säga er det. Jag är icke den, jag synes vara, min ekonomiska ställning är sådan att jag visst icke Zbehöfver tjena andra; men jag har antagit den plats, jag för närvarande innehar, endast för att komma i tillfälle att bringa olycka öfver ert hufvud; ty.jag hatar er, och jag har dyrt svurit att hämnas det onda, ni tillfogat mig. Alven jag har, eller rättare, jag hade en son, hvilken jag älskade högre än mitt lil. Han var oskyldig, han var lycklig... N7 stal friden ifrån honom, ni upptände en våldsam passion i hans bröst, och sedan... sedan öfvergaf ni och hånade honom. Min son hette Armand; säg, qvinna, ryser ni icke, då ni hör detta namn uttalas!... Men jag skall hårdt straffa er, jag skall pina ert barn... — Nåd! nåd! stammade fru de Saint-Luce, i det hon föll på knä. — Nåd... nej, min fru, hos mig finnes ingen misskund... Jag skall lära ert barn afsky sin mor, ty ni är en afskyvärd qvinna. Om alla era laster, om alla de brott, hvartill ni gifvit anledning — ni hör, min fru, att jag har reda på er historia — skall jag underrätta ert barn, på det att detta, när dess förstånd mognar, må förbanna er... Fru de Saint-Luce svimmade. Se här hvad som händt. Jean kade, enligt öfverenskommelse med herr Leon, röfvat den femårige Hector ur hans sofkammare, sedan Naic, efter att ha lagt honom