Dagens Nyheter – 26 februari 1868, sida 3

företer usar state knåstrteLriRKDRN icke resonnera, han lydde blindt en befallande instinkt. Han styrde sina steg till paviljongen. Porten stod öppen; en kort trappa, belagd med mjuka mattor, så att stegen icke kunde höras, ledde upp till rummen. Armand skyndade uppför denna trappa och slog upp den första dörr han påträffade. Han förblef stående på tröskeln, häpen, tillintetgjord, såsom slagen af åskan. Han hade framför sig denna hemlighetsfulla budoar, i hvilken tillbragt så många lycksaliga stunder tillsammans med den maskerade damen. Fru de Saint-Luce satt på den för honom välbekanta divanen, och grefve Stewan låg på knö för henne, hållande hennes händer mellan sina. Helt hastigt utstötte baronessan ett anskri och sprang upp, såsom hade hon sett ett förfärligt spöke höja sig ur jorden. . Hon hade varseblifvit Armand, som stod på tröskeln till hennes budoar, orörlig och hvit i ansigtet såsom en marmorstaty. — Min herre! ropade hon utom sig af sinnesrörelse och vrede. Armand trädde in i rummet, betraktade den häpne grefven och sade till honom. — Jag ber er om förlåtelse, min herre, att jag stört denna er angenäma tete-å-tåte, men tillåt mig upplysa er, hvar ni är... — Min herre... afbröt honom grefven. — Hör mig... låt mig tala, skrek Armand, med en så befallande åtbörd att den ryske herrn fann för goåt att tiga. Ni ser denna budoar, min herre... nåväl, här har jag under flera månader blifvit mottagen nästan hvarje afton... Jag fördes hit i vagn... med förbundna ögon... och jag mottogs ar ett maskeradt fruntimmer. Detta iruntimmer var min älskarinna... jag