Dagens Nyheter – 26 februari 1868, sida 2

att berätta. Man har sagt att mitt hår liknar hennes, och jag tror det nästan; men jag år glad öfver att vi icke i något annat afseende äro hvarandra lika. ooo Det är bestämdt icke hon, tänkte Armand. Hans ögon blefvo förbundna; han fördes ned till droskan, och sedan han åkt ungefär lika länge som då han for bort, stannade ekipaget. Förbindningen togs af, och han märkte till sin öfverraskning att han befann sig utanför det hus, i hvilket han bodde... Besöken hos den maskerade damen upprepades ofta, vanligtvis hvarannan dag, under en tid af flera månader. Armand var visserligen mycket nyfiken att få se sin älskarinnas anlete; men han undvek i allmänhet att förråda denna sin önskan, ty han visste att han derigenom skulle misshaga den okända. Emellertid beslöt han en dag till slut att använda hela sitt inflytande öfver henne till att förmå henne att afvika från sin föresats. Han framställde alla möjliga bevekande skäl, han bestormade henne med böner... Slutligen yttrade hon: — Nåväl, nästa gång vi träffas, skall ni få se hur jag ser ut. Men när Armand ett par dagar sednare på utsatt tid kom till Taitbout-gatan fann han ingen droska — i stället erhöll han vid hemkomsten ett så lydande bref: Min vän. Ni har förmodligen läst Tusen och en natt; deri förekommer en berättelse, som heter Aladins lykta, hvilken jag råder er att ännu en gång genomögna, ifall den skulle ha fallit er ur minnet. I den fattige mannen, hvilken helt hastigt kom i besittning af stora skatter men icke förnöjdes, emedan det ännu fanns något, I som han ej egde, och hvilken just till följd