Dagens Nyheter – 26 februari 1868, sida 2

Armands hjerta bultade, såsom ville det spränga hans bröst. Ett förtjusande leende öfverfor baronessans anlete, och under det hon viftade med en solfjäder, yttrade hon några förbindliga ord, men så lågt att det för Armand var omöjligt att höra den verkliga klangen i hennes röst. Albert de R... rådde honom att bjuda upp henne till en dans. Armand efterkom denna uppmaning; fru de Saint-Luce besvarade hang anhållan med en artig bugning, hvarefter hon fortfor att promenera vid grefve Stewans sida. Åter uppspelades en vals. — Mod! hviskade Albert de R... i Armands öra. Den sistnämnde gick fram till baronessan och I erinrade henne om hennes löfte. — Gerna, min herre, svarade hon och mottog hans erbjudna arm. Så hade hon nu ändtligen talat! Armand hade t-dligen igenkänt den okändas melodiska stämma; hav tviflade nu icke längre. Knappt hade ban fört sin dam ett halft hvarf kring salen, förrän han, ur stånd att längre tiga, hviskade. — Omsider återfinner jag er således .-Baronessan såg på honom med en min, som uttryckte den mest okonstlade nyfikenhet, och frågade: . — Skulle ni då redan förut ha sett mig någonstädes, min herre? — Min fru, stammade Armand, kommer ri ej ihåg operamaskeraden? . — Jag har aldrig mer än en gång i mitt lif -bevistat en sådan maskerad... Jag var då sexton år och hade min man med mig. Armand förstod att baronessan ämnade förneka sin identitet med den maskerade damen. — Ni tänker alltså vara obeveklig, behandla mig utan allt medlidande? frågade han.