Dagens Nyheter – 26 februari 1868, sida 1

Article Image
e raden; annonser från utlandet 12!öra raden. Pre 1, och i cigarrboden uti operahuset, ingång från Ar raså alla postkontor; annonser derifrån insändas med Stockholms-Nyheter. Treksägelsenadress. Fru Flygare-Car len har från allmänna skyddsföreningens cen tralkomitå fått emottaga en skrifvelse, underteck nad at dess ordförande hertiginnan af Östergötland, hvaruti komiten i ädla och vackra ordalag till fru Carlen utialar sin erkänsla för den betydliga summa, som genom hennes försorg kommit föreningen till godo. Derjemte uttryckei komiten sin förhoppning att, i trots af de fattiges högt stegrade anspråk, efter bästa förmågs motsvara det förtroceyude, som blilvit densamma lemrnadt. Det medföljande protokoilet vid sammanträdet upplyser, att en redovisning öfver de 10,000 rdr, som man besiutt att lörst utdela, med det snaraste skall bli syrkig. Skyddsföreningen har redan börjat utdela understöd utaf de genom bazaren insamlade medlen. Ilelksomskae tvister. Våra läsare torde erinra sig att skogsinspektören Osterdabl inlemnat till landshöfdingeembetet i Westerbottens län åtskilliga intyg af flera personer derom, att de dels till krr Dickson komp:s sågverk sålt timmer som de olofligen afverkat, hvilken omständighet varit för hrr Dicksons inspektorer Svedmark och Bergström bekant, dels ock att desse inspektorer sjeltve uppmanat intygsgifvarne att föröfva åverkan å kronoskogarne. . Nu har den ene af dessa inspektorer, Bergström, framlagt bevittnade och till en del under edsförpligtelse afgifna nya intyg derom, att de förra intygen voro helt och hållet falska, Hr Bergström beledsagar intygen med en skrifvelse, i hvilken han naturligtvis söker framställa sig sjelf i sitt förhållande vid timmeraffärerna såsom den oskyldigaste menniska i veriden. TIvilkendera parten talar här sanning? Väl vore om vederbörande domstol kunde bringa detta i ljuset, men man är nästan färdig att förtviflia derom, då man ser att moraliteten hos en del folk i Norrland är så beskaffad att de kunna afgifva sådana berättelser som den här följande: Till välloflige häradsrätten i Lycksele. Mitt samvete älägger mig att för välloflige häradsrätten aflägga följande sanningsenliga bekännelse: Den 15 1 denna månad passerade jag och min hustru den s. k, Svarttjern, dragande en tom stötting hvardera, då vi upphunnos af jägmiästaren i Lycksele G. BE. Lind, som skjutsades at Fredrik Andersson i Bränforsheden. Då jägmiistaren kom midtför mig, började han hunda mig för att hafva angifvit åverkadt timmer åt kommissarien Hallgren i Lycksele, hvilket jag aldrig gjort; äfven tog han af mig den stötting jag drog jemte min yxa, äfvenså stöttingen, som hustrun drog; huggyxan fick jag väl igen sedan på dagen, men stöttingarna har jag ännu icke bekommit åter, hvilket är så mycket smiärtsammare, som jag lånt dem af en granne och jag ej vet det vara något brott att draga sådana efter en väg. Jag skulle dock återfå dem, om jag ville för jägmästaren bekänna, hvilken eller hvilka, som äverkat och nedfört timret i Svarttjern, de lofte både jägmästaren och skjutsbonden, äfvenså bad dem mig uppgifva, om någon Baggböle skogvaktare uppmanat till nämde åverkan; så väl jägmästaren som skjutsbonden sade, att allt var nog bekant för jägmästaren förut, men han ville ytterligare höra det af mig, som han visste sjelf hade åverkat der, och för den skull ej vore obekant om de andra åverkarne. På allt detta svarade jag, som sanningen är, att jag ingenting visste att omtala; derpå skildes vi. Då jag hemkom om qviällen, hörde jag af min hustru, som hemgått längt före mig, att jigmästaren Lind i förbifarten varit inne till henne och sagt åt henne, att hon skulle bedja mig nödvändigt gå till honom till Björksele påföljande fredag den 17, hvarför han skulle skänka mig ett pund mjöl. Tacksam för skänken och vetande mig intet ondt hafva gjort, begaf jag mig till Björksele om fredag och träffade jägmistaren hos Pehr Hedmans. Der började han ytterligare gå ikring med mig på alla upptänkliga sätt, hvilken metod ej lär vara ovanlig hos honom; bad mig först bekänna, om och huru mycket jag åverkat samt sedan alla de andra. som jag kunde vetat äverkat i nämde Svarttjern. För slik bekännelse lofte han mig, att jag skullej vara fri från åtal samt att intet straff skulle drabbu mig, Jag skulle få vara alldeles lugn och säker derom; tillika lofte han mig både kläder och enningar och sade dess mer, att han ej imnade agföra någon annan af äverkarne heller, utan ville genom min bekännelse försöka om möjligt få något tag på Baggböle sågverk eller få någon af dess betjening fast för något brott, ty till verket hördes han hysa ett oblidkeligt hat; han tog då och räckte mig 6 rdr rmt och en gammal skjorta och lofte mig mera gamla kliäder, så snart jag skulle komma till Lycksele. I min stora fattigdom blef mig denna frestelse för stark och i förlitande på hans löfte, att hvarken mig eller grannarne skulle vederfaras något ondt, så för att åtkomma pengarne han räckte mig, och då han så nödvindigt ville jag skulle veta någonting, ehuru jag inte vet af något åverkansbrott varken för mig sjelf eller de andra här at mig afgifna, hittade jag upp följande nödlögn för honom. ej då betänkande det orätta häruti, hvartill jag sedan kommit till besinning om; jag uppgafnemligen följande till honom: mig sjelf att hafva averkat 100 stockar, Salmon Carlsson och Boman i Wormsele omkring 80, Zakri Ericsson i Wormsele omkring 30, Israel Johansson i Nordanås omkring 100, Erik Michaelsson i Svartliden nätt 70. Nils Johansson i Svartliden nätt 80. Abram. Johansson hvilkens stöttingar jag lånt. då jag träffade jägmistaren på tjern, ville han äfven veta om han åverkat något. men jag kan sannerligen ej dra mig till minnes, om jag ljög något på honom. äfvensa frågte han mig, om jag visste Baggböle skogvaktare uppmanat någon till att föröfva denna åverkan, hvarpå jag svarte, att Hultdin som är i Wormsele har jag hört sägas sagt ät byaminnen att dem skulle verka någonting. Hvad Hultdins yttrande beräffar, antar jag, om något sådant fälts. att det gällt privilesiorna och utstämplingen kring Wormsele, hvilket nog gätt trögt för byamiinnen att få ner i år i anscende till den svåra vintern och de för foderbrist svaga dragare, men all min öfriga uppgift till jägmästaren förklarar jag härmed af fri och otvungen vilja uppriktigt och bestämt samt oåterkalleligen för osanning, och tillägger yttermera, att jag om nämde averkningar Ingenting alls har mig bekant, hvilket härmed i vittnens närvaro af ON mac AAhRh Hndarrtnnl nas a

26 februari 1868, sida 1

Thumbnail