Dagens Nyheter – 25 februari 1868, sida 1

Dödsstraffet. j I denna vecka skall riksdagen afgöra frå gan: bör dödsstraffet ännu qvarstå i Sverges lag, skall skarprättaren ännu vara ett det , I svenska samhällets värn? Lagutskottet har besvarat frågan nekande I Men när vi säga lagutskottet, så mena vi 8 af dess ledamöter. De öfriga hafva reserverat sig mot beslutet. Hvilka äro de? Aristokratiens, prelaturens och byråkratiens representanter: Grefvarne Eric Sparre och Hans Wachtmeister, biskop Beckman och professor Ribbing från Upsala, landshöfding Paxe och assesor Gegerfelt från Jönköping samt häradshöfding Hessle från Elfsborgs län. Assessor Bergström från Kristianstad har icke ogillat dödsstraffets afskaffande, men han vill hafva öfverlemnadt åt regeringen att taga i öfvervägande, huruvida icke tiden må anses vara inne att ur allmänna strafflagen borttaga dödsstraffet såsom straffart. i Vid förra riksdagen afstyrkte lagutskottet det äfven då af borg mästaren Bovin väckta förslaget om dödsstraffets borttagande. Men detta afstyrkande ogillades af andra kammaren med en ovanligt stark majoritet. Första kammaren godkände det deremot, dock med blott en en enda rösts öfvervigt. Det var således mycket nära då, att dödsstraffet hade fått dödshugget. Månne det nu skall undgå det? Skall första kammaren låta det fortlefva såsom en af royautöens imposanta emblemer? Den som nu utgifver denna tidning har en gång för 19 år sedan sagt sin mening om hvad dödsstraftet är, och den långa erfarenheten derefter har ej gifvit honom anledning att ändra sin åsigt. Han skref då en uppsats, som hade till rubrik Hans ewcellens bödeln, och han tager sig friheten meddela den ånyo, erinrande de för justitieministern ömmande sinnen, att epitetet cecellens, gifvet åt den tredje statsmakten: bödeln, ju icke, när det skrefs 1849, kunde afse den, hvilken nu, såsom lagskipningens chef, bär excellenstiteln. Uppsattsen lyder sålunda: Menniskan behöfver luft för att andas; fisken vatten för att lefva; plantan sol för att växa, samhället, i dess närvarande form, bödel för att bestå. Ja, bödeln är slutstenen i samhällsbyggnadens hvalf. Lefve bödelni! Och det är både rätt och följdrigtigt. Samhällsordningen grundar sig på olikheter, beroende af öfverenskommelser eller privilegier nej, icke af öfverenskomnelser utan af tvång, ty ingalunda äro dessa olikheter och privilegier öfverenskomna mellan den privilegierade och heloten. Den förre har tvungit dem på den sednare, med hotelse af polisbetjenter, fängelse, bödel! Alla samhällsförhållanden hafva bödelntillmedelpunkt. ooo När två menniskor träffades i verldens begynnelse kommo de icke på den enkla och naturliga tanken att lefva broderligt tillsammans och arbeta hvar och en efter sin förmåga och fallenhet, utan den fysiskt starkare underkufvade den svagare och sade till honom: Du tillhör mig, lika väl som jorden, träden och djuren; arbeta slaf, arbeta! Medan jag lefver af ditt arbete skall jag hvila och roa mig! Var icke orolig fördenskull ... jag skall vara en god herre och hafva omsorg om dig; af ditt arbetes frukt skall jag gifva dig föda, ty om du ej får föda, så dör du, och dör du så förlorar jag min egendom och blir tvungen att arbeta. När den förtryckte visade sig trött vid sitt arbete, sade hans öfverman till honom: Knota inte, din usling, ty det är uppror, och för uppror dödar jag dig. Detta är upphofvet till bödeln; så har det fortfarit i sekler och så skall det blifva ännu i sekler, om folken och Gud så vilja. Denna styrkans regering har länge räckt, under skydd af dödsstraftet, det vill säga af bödeln. Men i den mån kapitalet samlat sig på få händer har rikedomen i sin ordning blifvit ett makt-element, och sedan har listan blifvit ett annat. Under tidernas lopp har samhällsorganisationen något förbättrats, men icke i grunden förändrats. V erlden tillhör ännu de tre slagen af aristokrati: Styrkan, representerad af den gamla adeln, som tagit det eröfrade i arf; rikedomen, representerad af penninge-aristokratien; intrigen, representerad af den rörliga aristokratien af alla slags äfventyrare, som innästla sig och göda sig hos de makthafvande, tills de sjelfva äro en del af dem. Dessa tvenne aristokratier hafva slutligen förenat sig för att tillsammans draga parti af menniskoslägtet. De verka nästan öfver hela jorden. Allestädes kalla de sin ostörda tillvaro för ordningen, och Ve den som vill rubba denna ordning eller införa en annan! Honom vVin