Dagens Nyheter – 24 februari 1868, sida 2

Den förföriska varelsen räckte honom hander och sade det enda ordet: — Tack! Armand förde hennes hand till sina läppar och tryckte på densamma en brännande kyss. — 0! hvad jag älskar er! mumlade han. Af nåd, visa mig ert ansigte. Den okända skakade hufvudet. Armand bönföll; hon var och förblef obeveklig. — Hör mig, yttrade hon, i det hon inbjöd honom att sätta sig bredvid henne på den svällande divanen; ni säger er älska mig och jag är öfvertygad om att ni sjelf tror — i detta ögonblick åtminstone — att ni icke talar osanning... — 0! utropade Armand. — Men en tjuguårig mans kärlek, skall jag tala om för er, min vän, är någonting i högsta grad opålitligt och efemeriskt... — Ack! säg icke så! Jag skall älska er så länge jag lefver... alltid lika varmt. — Barn, ni vet icke, hör jag, att ordet alltid, då man talar om kärlek, innebär den fullkomligaste osanning. — Lägg er hand mot mitt hjerta och känn huru det slår... — Ja, ja... Men, scr ni, jag rår icke om mig sjelf, jag är en af dessa olyckliga varelser, hvilka det ej är tillåtet att lyssna till hjertats röst, med ett ord: jag är gilt. — Ni!... Store Gud! — Derföre kan jag icke vidare taga emot er i mitt hem... — 01! det är förfärligt!... — Såvida, tillade hon, ni ej vill gå in på att alltid bli hitförd med förbundna ögon... — JO, gerna. (Forts.)