Dagens Nyheter – 22 februari 1868, sida 2

— Men, min unge beskyddare, ni har ju! aldrig sett mig. — Jag medger det. — Och om jag aftoge min mask... — Nåväl? — Då skulle ni kanske finna er bedragen... — Ack! min fröken, så ni talar! -— Hvem vet? Om jag rore ful... — Ni har gyllene lockir, alabasterhvita armar och sirenstämma ... Damen skrattade ånyo. Det låg någonting gäckande i detta skratt: — Jag tror, sade hon, att jag för anlra gången i afton får lof att begagna min solfjäder såsom tillrättavisningsmedel. — Hvaiför det? — Ni har jagat bort en närgången för att sjelf intaza hans plats... — 0! win fröken, svarade Armand, säg icke så. Den andre fordrade, jag tigger. — Och hvad tigger vi om? — En blick. Den ovända betraktade honom, hvarefter hon frågade : — Är vi nöjd? — Oc! vidare ett småleende. Åter ljöd i Armands öron detta klingande skratt, som tycktes säga: — Ni är rätt förtjusande, men det är icke värdt att ni slösar någon tid på mig, ty ni vinner intet. Emellertid blef den unge mannen allt dristigare. Under mer än en timma promenerade han och den maskerade damen arm i arm. De konverserade, och Armand sade ingenting annat än artigheter... Piötsligen stannade den okända framför en af utgångarne. — Adjö! sade hon,