Dagens Nyheter – 22 februari 1868, sida 1

DET HEMLIGA FÖRBUNDET VICOMTE PONSON DU TERRAIL. (Forts. fr. föreg. n:r.) Öfversten förhyrde en liten elegant våning vid en trafikerad gata för sin sons räkning, och som han icke sjelf kunde följa honom med ständig uppmärksamhet, ålade han Job att aldrig släppa den unge mannen ur sigte, att på en gång lyda alla hans nycker, såsom en påpasslig tjenare, och vaka öfver honom, såsom en öm mor. — Om någon olycka händer gossen är det ditt fel, plägade han säga åt honom. Job bugade sig då alltid och lofvade göra sitt bästa. Armand var en smärt, väl växt yngling. Han var blond och vek till lynnet samt hade ännu icke blifvit förderfvad genom dåligt umgange. Han hade en präktig ridhäst och en elegant kabriolett; och det hade hittills varit hans största nöje att rida och åka. Då öfversten besökte honom, gladdes han öfver att ständigt finna honom vid detta goda lynne, som vanligen åtföljer oskulden och friheten från passioner. Men äfven för Armand randades sorgens och förtviflans dag. Afven han blef omsider fattad af pariserlifvets berusarde hvirfyel, och i hans bröst väcktes slumrande lidelser... En dag när herr Leon efter en längre tids frånvaro kom och helsade på sin son, fann ban honom i ett tillstånd af den djupaste bedröfvelse. Orolig frågade han om orsaken till denna förändring i hans lynne, och den unge mannen kunde till en början endast genom utrop af förtviflan svara honom. Fadrens åogest steg till sin höjd... Han sökte på allt sätt trösta och uppmuntra ynglingen,