Dagens Nyheter – 22 februari 1868, sida 1

varit, kunde hon icke vägra att mottaga den arm som bjöds henne af Armand, hvilken så ridderligt kommit henne till hjelp i en ganska brydsam och äfventyrlig belägenhet. Hon lät sig alltså ledas af den unge mannen; snart voro de försvunna i hvimlet... Armand erfor en obeskriflig sällhet, då han kände henmnes hvita, mjuka arm hvila mot sin, men han var blyg, han vågade, han kunde icke säga ett ord. Det var den okända sjelf, som först bröt tystnaden. oo — Jag tackar er, min herre, sade hon, och jag skall aldrig glömma den tjenst, ni har gjort mig... Hennes röst var mild och melodisk; den satte alla fibrer i Armandas hjerta uti rörelse... — Min fröken... stammade han. — Men, fortfor damen, ni tänker väl icke. duellera heller med den der tölpen? — Hvarför icke! — Åh! fil — Jag har ju gifvit honom mitt kort. Om han skickar det tillbaka genom en af sina vänD kan jag verkligen icke undandraga mig att... Den okäuda hade emellertid kastat några förstulna blickar på sin unge beskyddare. Armand var vacker och hade ett utmärkt fint sätt. — Jaså, ni tänker duellera, afbröt hon honom. — Ja visst. -Men pi känner mig ju icke. Armand hade nu blifvit modigare. — Ilvad gör det? utropade ban. Jag är förtjust i er... Den sköna okända utbrast i skratt. — Ah! sade han; ni kan skämta, märker jag. — Jag försäkrar er att jag icke skämtar. Förhållandet är verkligen att jag blifvit betagen i er.