Dagens Nyheter – 22 februari 1868, sida 1

Han qvarstod länge, likasom fastkedjad, på samma plats. Han var försjunken i beundran... Emellertid kom en annan herre, som tycktes för tuwället ha förtärt mera vin än han tålde till supån, och slog sig ned helt vårdslöst bredvid den okända samt tilltalade henne på ett icke allenast oförskämdt, utan till och med rått och impertinent sätt. Den maskerade damen sprang upp från stolen, såsom hade hon blifvit stungen af en orm. Den välplägade herrn tog icke denna varning ad notam utan skyndade efter henne och tillät sig att fälla yttranden, som intet hederligt fruntimmers öron tåla vid att höra. Den okända stannade helt tvärt midt på golfvet, hon vände sig mot sin förföljare och fästade på honom en förkrossande blick. Derefter höjde hon sin solfjäder och tilldelade honom dermed ett slag på kinden. Allt detta var ett ögonblicks verk... Den sålunda tillrättavisade herrn uppgaf ett rop af förtrytelse. Svårt är att säga huru saken skulle ha utvecklat sig, så vida icke Armand trädt fram till den oförskämde och i lugn ton yttrat till honom: — Min herre, jag känner denna dam, och jag gillar fnllkomligt hennes sätt att bestraffa er exempellösa taktlöshet. Det slag, ni fått, har ni väl förtjenat, och om ni anser er fordra upprättelse derför, så vänd er till mig. Härvid framtog Armand ett visitkort och kastade det midt på den okändes näsa. Han bugade sig derpå för den maskerade damen och bjöd henne sin arm. Emellertid. föll kortet ned på golfvet; den druckne herrn tog upp det och stoppade det i sin ficka. — Godt! mumlade Armand; han tycks dock vara en man, som icke är rädd för att duellera. Huru stolt den blonda damen än måtte ha