Dagens Nyheter – 22 februari 1868, sida 1

och först efter många bemödanden lyckades han förmå honom att tala. — Jag har blifvit bedragen, hånad, förrådd! utropade Armand. — Af hvem? Säg mig af hvem! — Af en qvinna, som jag älskade... — Denna qvinna skall dö! I sin uppskakade sinnesförfattning glömde sig öfversten, såsom läsaren finner. För öfrigt var det ju mycket naturligt att han uppgaf ett sådant utrop. — Hon älskar nu en annan i mitt ställe... — Han skall dö!... Men berätta mig nu allt. Vi skola i nästa kapitel omtala det äfventyr, för hvilket Armand varit ute, och som han nu meddelade sin far. XXXV. En afton bevistade Armand en operamaskerad. Han gick fram och tillbaka i foyern, med temligen likgiltiga blickar betraktande de maskerade personer, som i ett obeskrifligt virrvarr rörde sig omkring honom, Händelsevis kommo hans blickar att falla på en domino, som satt i ett körn af det stora rummet. Oaktadt den okändas ansigte var betäckt af en mask, trodde sig den unge mannen med säkerhet kunna antaga att det var en skön qvinna han hade framför sig. Han såg ett ymnigt blondt hår och en band, så Jiten, så välbildad... Och för öfrigt var icke ansigtet till alla delar doldt; visserligen kunde han icke se ögonen, näsan och munnen, men pannan och hakan voro obetäckta... Dessutom funnos naturligtvis hål för ögonen på masken, och de blickar, som framträngde ur dessa hål, voro så magnetiska, så brinnande, så förtrollande, att den unge mannen derat tvangs att stanna...