Dagens Nyheter – 21 februari 1868, sida 2

Åter nästan ångrade hon att hon frivilligt afsagt sig den kärlek, Emanuel dagen förut erbjudit henne. En strid uppstod ånyo i hermes själ, och under återvägen till slottet kände hon sig underlig till mods... Hon började tvifla på sin förmåga att hålla den föresats hon gjort, och i sitt betryck önskade hon att Emanuel måtte vara borta, när hon återkom, på det att icke något ytterligare tillfälle till att välja skulle gifvas henne. Men det var icke ödets vilja att denna hennes önskan skulle uppfyllas. Då hon anlände till parkgrinden, varseblef hon i ändan af alln utanför slottsporten — Emanuels resvagn. Den var visserligen förspänd, men hvad hjelpte det? Dess egare var ju i alla fall qvar. Baronessan blef helt blek. Hennes hjerta begynte våldsamt klappa... — Min Gud! min Gud! mumlade hon, ingif mig mod! Men redan skyndade Emanuel henne till mötes; och han sade till henne med en röst, som vittnade om stark sinnesrörelse: — Jag har velat se er ännu en gång... Han räckte henne sin hand, hon fattade den ... Emanuel kände att hon darrade. De inträdde i slottet, båda tysta, båda upprörda, och begåfvo sig till den budoar, i hvilken fru de Mort-Dieu vanligen vistades. Ett bref med breda sorgkanter låg på ett bord. Det hade kommit med posten under baronessans frånvaro. Vid åsynen af detta bref, som naturligtvis icke kunde innehålla annat än en sorglig underrättelse, spratt fru de Mort-Dieu häftigt till, och hennes blekhet tilltog. Hon bröt förseglingen, kastade en blick på handstilen, som var henne fullkomligt obekant, och genomögnade sedan helt hastigt innehållet ... Plötsligen uppgaf hon ett anskri, ett sådant