Dagens Nyheter – 21 februari 1868, sida 1

MA FRVR Fe se YE PONTI RM AA MVA MMNINILA, Sh landets läkare erhålla den vigtigasto delen af s praktiska utbildning, erbjuder slutlig:n det bäst tillfälle att göra metoden allmännare känd oc använd. Stormigt uppträde i Frank rikes andra kammare. Under hela denna månad har kammare hvarje dag öfverlagt om regeringens försla till ny tryckfrihetslag. Oppositionen ha sökt afvinna majoriteten några flera efter gifter, något mera rättvisa, än regeringe funnit godt att förunna pressen. I sammanträdet den 14 dennes föredrog ett förslag, som den utmärkte advokatei Berryer (en af det gamla Bourbonska konun gahusets vänner) hade väckt. Förslage gick ut derpå, att det ej skulle tillstädjas J såsom det sedan den napoleonska stats kuppen brukats, justitieministern, justitie. kansleren och rättens ordförande att utvälja bland samtlige domrarne de, som skola döma på den ena eller andra afdelningen, utar alt domrarnes fördelning på de särskilda afdelningarne hädanefter skulle ske genom lottning. Berryers innersta tanke var att domar i tryckfrihetsmål eljest ligga i-regeringens händer; den kan nemligen nu välja lydiga redskap till den afdelning af Paris rådhusrätt, som nästan uteslutande handlägger tryckfrihetsmål. För att förtydliga förhållandet tillägga vi, att det nu är i Frankrike såsom det skulle vara här om justitieministern, justitiekansleren och justitieborgmästaren egde rätt att förordna vissa af magistratens ledamöter och tjenstemän att utgöra t. ex. 5:te afdelningen af Stockholms rådhusrätt, såvida, enligt lag eller bruk, det tillkomme denna afdelning ensam att pröfva och utan Jury döma i tryckfrihetsmål. Man inser att om regeringen vore fientlig mot pressen skulle den då kunna sammansätta 5:te afdelningen af idel sådana tidningshatare, som här och der finnas, och nästan hvarje åtalad tidningsredaktör skulle då ock blifva fälld. . När Berryera förslag var föredraget, fick ban sjelf först ordet och han uppbjöd hela sin vältalighet för att förmå kammaren att uttala sig mot 1852 års system, derför att detta nödvändigt mäste demoralisera domarekåren. Han — och här anspelade han på gin far, som redan 1772 var advokat vid parlamentet i Paris — hyser en hundraårig aktning för domarekåren, men just derföre måste han bekämpa det nuvarande systemet. Under fortgången af sitt anförande och för att åskådliggöra hurudan en statsman bör vara, kom talaren att omnämna förre ministern Guizot. Jag kano,yttrade han, icke nog beundra en sådan man. Sedan han en så lång tid innehaft de högsta embeten i staten, ser den i dag åttioärige mannen sig nödsakad att anlita sitt snilles bjelpkällor för att uppehålla sin familj. Vid denna hedersbetygelse, som Berryer egrade rättrådigheten hos en statsman, som var hans häftigaste motståadare och en gång brännmärkt honom i samma kammare, derför att han deltagit i legitimisternas besök hos Henrik V af Bourbon, reste sig hela oppositionen såsom en man och tillropade talaren bifall. Berryer, som nu Ööfvergick till de s. k. gamla partierna (Henrik V:s och grefvens af Paris anhängare), hvilka partier ban kallade en löjlig skräckbild, anspelade dervid på ett Roubers nyligen fällda yttrande, att de olika åsigter som i dag förenat sig bildade ett fullkomligt virrvarr, och sade: aHvad som bildar ett virrvarr är icke de gamla partierna, utan åsynen af en man (och dervid pekade ban åt ministerbänken), i hvars bulfvud så många hvarandra motsägande meningar äro förenade. Statsministern Rouher bleknade vid dessa ord och skrufvade sig, i högsta grad uppretad, oroligt på bänken, dock utan att yttra något. Justitieministern Baroche beavarade Berryers anförande. Han sökte göra tydligt, att det nuvarande förfaringssättet vore oundgängligen nödvändigt. : Man hade trott att Thiers nu skulle begära ordet, men Berryer svarade sjelf Baroche och sade att de skäl, Baroche anfört, icke voro hållbara och tillräckliga. Man hade förbehållit sig rätten att sjelf efter behag sammansätta de särskilta afdelningarne derför att man ville belöna. . Baroche begärde en närmare förklaring på detta ord. . Berryer svarade att domrarne i rådhusrättens 6:te afdelning, hvilka hafva att döma i politiska mål, alla år blifvit befordrade. Nu uppstod ett förfärligt tumult. Rouher och Baroche rusa upp och skrika: Nej! Nej! . Oppoaitionen tager parti för Berryer. Soclet blir så högljudt, att man icke kan höra sina egna ord. Talmannen bjuder till att återställa luznet; han ringer utan återvåndo, kallar Eugene Pelletan till ordning, men det lyckas honom först efter en rundlig tid att afbryta tumultet och gifva ord:t åt Baroche, som med af vrede glödande ansigte rusar upp på tribunen. Justitieministern protesierar — han är fullkomligt hes efter oväsendet — mo: det anfall, som gjorts mot domare-kåren. Man befordrade domare sendast på grund af da tjenster de gjort (här höjdes från venstern en röst: Dot är just det vi säga!) men alldeles icke för handräckningar, som de lemnat regeringen. Berryer visade deremot att sedan 1859 hvarje år den dåvarande ordföranden i afdelningen för politiska åtals handläggande vuanit befordran. Efter Baroches tal skreds till vetering och Ber1ryers förslag förkastades med 175 röster mot 48. Det gick under detta sammanträde så hett till, säger en korrespondent, som under 1848