Dagens Nyheter – 20 februari 1868, sida 3

män, och vill blifva hans minne trogen. Jag förlåter er dårskap, men endast på det vilkoret att ni stiger upp, ty ni ligger ju redan vid mina fötter, samt i morgon lemnar mitt hus. Då hon sade dessa ord, darrade hon. Jag drog mig tillbaka och gick till hvila. I dag har jag stigit upp klockan fem enkom för att skrifva detta bref till er. Skall jag resa eller stanna qvar? Det är frågan, såsom engelsmännen säga; och jag öfverlemnar densammas besvarande åt slumpen. Er alltid tillgifne Emanuel. När Emanuel sintat detta bref, slog klockan NIO. o— Huru! sade han för sig sjelf, någon tvekan kan ej komma i fråga: att qvarstanna, då hon befallt mig afresa, skulle vara taktlöst. Skiljsmessa befordrar i alla fall en gryende passion... Nu gick den unge mannen ned och frågade om han fick säga farväl åt baronessan. ooo— Fru baronessan har för länge sedan ridit ut, fick han till svar. — Hvart har hon begifvit sig? sporde den unge mannen, som anade att hon företagit denna utflykt endast för att ej behöfva taga afsked af honom. Man visste det icke; hon hade tagit vägen till Chåteauroux, utan att säga någonting. — Jag kan ej aflägsna mig utan att se henne ännu en gång, tänkte Emanuel; jag vill afvakta hennes återkomst. Under tiden lät baronessan sin häst föra sig omkring i nejden, utan att ha något mål. Fru de Mort-Dieu, som aldrig varit älskad af någon annan än en gammal, sorgsen och vresig gubbe, hade aftonen förut sett vid sina fötter en ung och vacker man, hvilken till henne