Dagens Nyheter – 20 februari 1868, sida 3

— Min fru, sade jag, närmande mig henne, tror ni att det finnes förlåtelse för alla brottslingar? — 0, min Gud! hvilken ryslig fråga. Ni känner då brottslingar? — Jag känner en sådan. — Rättvisa himmel! — En brottsling, som i detta ögonblick ej vet hvilket straff han förtjenar. — Min Gud, mumlade den unga baronessan halft småleende, halft orolig, hvilket besynnerligt skämt! — Jag skämtar aldrig, min fru. — Men hvad är då er mening? Denne brottsling... denne... — År jag. — Ni? — Ja, min fru. Jag har varit brottslig mot er. — Mot mig! Jag förstår er ej. — Min fru, fortior jag eldigt, hvad säger ni om en man, som sedan tre år städse tänkt på huru han måtte kunna närma sig en qvinna.,.— Men, min herre... — Hör mig, jag ber er. En qväll i Paris för tre år sedan mötte jag er vid ingången till en kyrka, i samma ögonblick jag gick ut. Ert sköna, allvarliga och sorgsna ansigte gjorde på mig ett egendomligt intryck... Då jag sade detta, bleknade baronessan. Det öfriga kan ni gissa, min bäste öfverste. Jag tillstod för henne min kärlek, jag öfvertygade henne om att jag under tre år älskat henne och att jag med fara för lifvet sökt närma mig henne, Ni vet att en qvinna alltid förlåter dylika fel. Fru de Mort-Dieu blef allvarlig; men i hennes öga kunde jag ej spåra minsta tecken till vrede, och hon svarade med högtidlig stämma: — Min herre, jag har egnat mitt lif åt en evig sorg. Jag begråter den bäste, ädlaste bl:smd