Dagens Nyheter – 20 februari 1868, sida 3

talat kärlekens mäktiga och sympatetiska språkDerföre kände hon nu sitt hjerta slå häftigare än vanligt. Hon hade tillbragt en sömnlös natt, hvarunder känslan kämpat med förnuftet och hvarunder hon, som hittills lefvat såsom en nunna eller en eremit, för sig sjelf framhållit hurusom i denna verld andra qvinnor finnas, mindre sköna och afundade än hon, som räkna för en lycka att vil en ung makes arm få störta sig in i de verldsliga nöjenas berusande hvirfvel. Den stackars baronessan, hvilkens ungdom förflutit under uppoffringar och andaktsöfningar, drömde sig under några timmar en tillvaro af lycka, njutning och glädje: ett trettioårigt hjertas naturliga känslor vaknade hos henne. Hon ångrade nästan att hon befallt Emanuel att afresa Men när det det blef dager och hon skyndat till fönstret för att mot rutan afkyla sin brännheta pånna, försiggick en reaktion inom henne. Ifrån fönstret varseblef hon nemligen på den nära liggande kyrkogården sin aflidne mans grafvård. ÄAsynen af det höga, svarta korset erinrade henne om de eder hon svurit den döende, samt om denne unge man, öfver hvilken hon skulle vaka såsom en mor, och åt hvilken hon skulle bevara baronens testamenterade förmögenhet. Det var an herrlig sommarmorgon. Foglarne sjöngo i trädens toppar, luften var mild, sval. och doftande. Fru de Mort-Dieu stod en stund. försjunken i begrundande, och hon kom till den slutsatsen att för henne icke kunde bercdås någon annan verklig lycka häri lifvet, än Z ljufva medvetandet at uppfyllda pligter. O hennes heligaste pligt var ju att förblifva då löften trogen, hvilka hon gifvit sin make på deuxes dödsbädd. (Forts.)